Sida 302
Tjugusjette kapitlet
302
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
sakert ode, ty Top skalde icke, och om nagon framling visat sig i mirheten af floden, skulle det forstandiga tljuret icke underlatit att tillkannagifva hans dervaro.
Klockan half 11 stannade till Cyrus Smiths stora forvaning Harbert, hvilken boll sig ett litet stycke framfor de andra, plotsligt och utropade: — Ilafvet!
Nagra ogonblick derefter sago nybyggarna, hvilka gjort halt i skogsbrynet, ons vestkust utbreda sig for deras blickar.
Men hvilken kontrast mellan denna kust och den ostra, pa hvilken slumpen forst kastat dem ! Ingen granitmur, inga klippor ute i bafvet, ej ens en sandig strand. Kusten var bar skogbevaxt, och dess yttersta, af vagorna piskade trad lutade ut ofver vattnet. Det var icke en kust, sadan naturen vanligtvis danar den, vare sig hon utbreder stora sandmattor eller grupperar klippor, utan ett beundransvardt, af de vackraste trad i verlden bildadt skogsbryn. Landet var har sa hogt, att det beherskade den vida vattenrymden, och i denna bordiga jord, som hvilade pa en granitgrund, tycktes de praktiga traden vara lika fast rotade som de, hvilka stodo hopade i ons midt.
Nybyggarna befunno sig nu vid en liten vik, som ej ens skulle kunnat rymma tva. eller tre fiskarbatar, och hvilken bildade en smal mynning at den nyupptackta floden, men — bur egendomligt! — i stallet for att pa en lindrigt sluttande badd utgjuta sig i hafvet, foil dess vatten fran en bojd af mer an 12 meter — och lmri lag skalet, hvarfor, da tidvattnet intradde, denna foreteelse ej formarktes i flodens ofre lopp. Stilla hafvets tidvatten borde ocksa aldrig, afven da det hunne sin storsta hojd, uppna flodens niva, hvars badd bildade liksom en ofre sluss, och helt sakert maste millioner ar forflyta, innan hafvet kunde frata pa denna granitgrund och deri grafva
Källa: Internet Archive ·