Den hemlighetsfulla ön

■

306

DEN HEMUG1IETSFULLA iiN

af Den fjerran vesterns skog varseblef den unga gossen tiita dungar af bamburor.

— Godt, — sade han, — se der en vardefull upptiickt !

— Vardefull? — svarade Pencroff.

— Jo, sakert, — ■ atertog Harbert. — Jag vill nu inte tala om for dig, Pencroff, att af bambubarken, skuren i smidiga remsor, fiatas korgar; att af denna bark, stampad till massa, gores det s. k. kinesiska papperet; att stjelkarna, allt efter sin storlek, anvandas till kappar, pipskaft, vid vattenledningar ; att stora bamburor utgora ett ypperligt, latt och starkt byggnadsmaterial, hvilket aldrig angripes af insekter. Jag vill ej ens tillagga, att man genom att afsaga bamburoret mellan knutarna och sasom botten bibehalla en del af den pa, tvaren sittande skiljeviigg, som bildar knuten, erhaller ett slags starka kiirl, hvilka aro mycket i bruk hos kineserna. Nej, allt det der skall du inte blifva belaten med. Men . . .

— Men? . . .

— Men jag vill liira dig, for den bandelse du inte vet det, att man i Indien ater dessa bamburor sasom sparris.

— Sparris pa trettio fot! — utbrast matrosen. — Och de smaka bra?

— Fortriiffligt! — svarade Harbert. — Det bbr dock mlirkas, att det inte ar trettio fots stjelkar man ater, utan unga bambu-skott.

— Ypperligt, min gosse, ypperligt! — utbrast Pencroff.

— Jag vill afven tillagga, att margen i de unga stjelkarna, inlagd i vinattika, utgor en mycket omtyckt krydda.

— Allt battre och biittre, Harbert!

— Och slutligen att dessa bamburor mellan sina knutar utsvettas en sockerhaltig viitska, hvaraf man kan bereda en mycket angenam dryck.