Den hemlighetsfulla ön

TJUGUSJETTE KAPITLET

307

— Ar detta allt? — fragade matrosen.

— Allt!

— Och det kan handelsevis inte rokas?

— Det kan inte rokas, rain stackars Pencroff! Harbert och matrosen behofde icke soka lange ef-

ter en plats, lamplig att der tillbringa natten. Klipporna pa stranden — mycket atskilda, ty de borde piskas haftigt af det af sydvestvinden uppdrifna hafvet — erbjodo haligheter, der nybyggarna kunde sofva, skyddade mot vaderlekens omildhet. Men i det ogonblick, de amnade ga in i en af dessa halor, hejdades de af ett fruktansvardt rytande.

— Tillbaka! — utropade Pencroff. — Vi ha blott hagel i vara bossor, och djur, som ryta sa bra, skulle bry sig lika litet derom som om saltkorn!

Derpa fattade matrosen Harbert i armen och drog honom undan bland klipporna, just i samma ogonblick ett praktigt djur visade sig i ingangen till halan.

Det var en jaguar, atminstone lika stor som hans asiatiska slagtingar, d. v. s. han matte ofver en och en half meter fran nosen till svansroten. Den ljusroda pelsen pryddes af flera rader svarta, ogonformiga flackar och stack skarpt af mot det hvita haret pa, hans buk. Harbert igenkande nu tigerns vilda medtaflare, mycket mera fruktad an kuguaren, hvilken blott ar vargens rival.

Jaguaren gick framat och sag sig omkring, med haret pa anda och brinnande ogon, liksom om det icke var forsta gangen han vadrade menniskan.

I detta ogonblick visade sig korrespondenten mellan de hoga klipporna, och da Harbert trodde, att han icke varseblifvit jaguaren, amnade han storta fram mot Gideon Spilett, men denne gjorde ett tecken at honom med handen och fortfor att nalkas. Det var icke sin forsta tiger han stqd framfor, och sedan han narmat sig djuret pa ett afstand af tio steg, stannade han ororlig, med