Den hemlighetsfulla ön

TJUGUATTONDE KAPITLET

331

croff, — men jag inser inte annu, huru vi skola komma upp till oss.

— Harbert ar god skytt! — sade korrespondenten, — och bans bage ar der! Ma, han borja om . . .

— Godt! Dessa apor aro listiga! — utbrast Pencro ff. _ De skola inte mera komma fram till fonstren, och vi skola inte kunna doda dem. Nar jag tanker pa, hvilken forodelse de kunna anstalla i rummen, i maga-

sinet . . .

— Talamod! — afbrot honom Cyrus Smith. — Dessa djur kunna inte halla oss i schack lange !

— Derpa, ar jag inte saker, forr an de ligga doda pa marken framfbr oss, — svarade matrosen. — Och dessutom, vet ni, berr Smith, hur manga af dessa spektakelmakare det fins der uppe?

Det skulle ha varit svart att besvara Pencroffs fraga. Hvad angick att gora om den unga gossens forsok, var detta icke sa latt, ty nedre delen af repstegen hade blifvit uppdragen innanfor porten ; da, man ater drog i repet, gick detta af, och stegen foil icke ned.

Stallningen var verkligen brydsam. Pencroff rasade. Situationen hade ocksa sin komiska sida, som dock matrosen for sin del ej alls fann lustig. Det var tydligt, att nybyggarna slutligen skulle atertaga sin bostad och forjaga inkraktarna, men nar och huru? — se der fragor, som de icke kunde besvara.

Tva timmar forfloto, bvarunder aporna undveko att visa sig, men de funnos fortfarande der, och tre eller fyra ganger framstack ur porten eller fonstren en nos eller en fot, hvilken helsades med gevarsskott.

— Latom oss gomma oss, — sade nu ingenioren. — Kanske skola aporna tro, att vi gatt var vag, och ater visa sig. Spilett och Harbert kunna lagga sig i forsat bakom klipporna och gifva eld pa, allt, som visar sig.

Ingeniorens befallningar atlyddes, och medan korrespondenten och den unga gossen, koloniens skickligaste