Sida 336
Tjuguattonde kapitlet
338
DEN HEHLIGHETSFULLA 6N
undransvardt val proportionerad kropp, bredt brost, medelstort hufvud, ansigtsvinkeln uppgaende till G5°, rundadt kranium, utstaende nasa, huden bevuxen med mjukt och glansande har — det var med ett ord en fullandad typ af de menniskolika aporna. Hans ogon, nagot mindre an menniskans, lyste af en liflig intelligens; bans hvita tander glanste under mustascherna, och han hade ett litet krusigt, notbrunt skiigg.
— En vacker pojke! — sade Pencroff. — Om man bara kunde bans sprak, skulle man kunna tala med honom! '
— Det ar alltsa allvarsamt menadt, min husbonde? — sade Nab. — Vi skola taga honom till betjent?
— Ja, Nab, — svarade ingenioren leende. Men bli inte afundsjuk !
— Jag hoppas han skall bli en ypperlig tjenare, — tillade Harbert. — Han tycks vara ung, bans uppfostran skall bli liitt, och for att fa bugt med honom skola vi inte nodgas bruka vald eller rycka ur honom ogontanderna, sasom man gor i dylika fall. Han kan ej annat an fasta sig vid husbonder, som blifva beskedliga mot honom.
— Det skola vi bli, — forklarade Pencroff, som glomt allt sitt groll mot "spektakelmakarna".
Derefter gaende fram till orang-utangen, fragade han honom:
— Na, min gosse, hur star det till? Orang-utangen svarade med en liten grymtning,
som tillkannagaf, att han icke var vid allt for daligt lynne.
— Du vill alltsa blifva en medlem af kolonien, — fragade matrosen. — Du vill taga tjenst hos herr Cyrus Smith?
Ater en gillande grymtning fran apan.
— Och sasom Ion nojer du dig med samma foda som vi?
En tredje jakande grymtning.
Källa: Internet Archive ·