Den hemlighetsfulla ön

TJUGUATTONDE KAPITI.ET

335

— Jasa, den banditen! — skrek Pencroff.

Och med hackan i handen Unmade lian klyfva djurets hufvud, da Cyrus Smith hejdade honom och sado :

— Skona honom, Pencroff!

— Skall jag skona denna svarta kanalje?

— Ja, det ar han, som kastat ned stegen at oss! IngeniSren sade detta med en sa siillsam rijst, att det

skulle ha varit svart att veta, om han talade allvaisamt eller ej. Icke desto mindre stortade man sig ofver apan, som, efter att hafva forsvarat sig tappert, kastades till golfvet och bands till hander och totter.

— Uff! — utbrast Pencroff. — Och hvad skola vi gora af honom nu?

— En betjent! — svarade Harbert.

Da den unga gossen talade sa, skamtade han alls icke, ty han visste, hvilken nytta man kan draga af detta intelligenta apsliigte. Nybyggarna narmade sig nu apan och betraktade henne uppimirksamt. Hon tillhorde detta sliigte af de menniskoliknande aporna, mellan hvars ansigtsvinkel samt australiernas och hottentotternas skilnaden ar knappt markbar. Det var en orang-utang, och hos henne fans derfor hvarken babuinens vildhet, makakons oeftertanksamhet eller silkesapans osnygghet, lika litet som magotens nervosa retlighet och babianens daliga instinkter. Det ar hos denna de menniskoliknande apornas familj, man aterfinner sa manga drag, som hos dessa djur forrada ett nastan menskligt forstand. Anviinda i husen, kunna de passa upp vid bordet, stada rummen, borsta kladerna, blanka skodonen, skickligt skota knifven, skeden och gaffeln samt till och med dricka vin — allt lika bra som den basta tvabenta betjent utan fjjidrar. Man vet, att Buffon egde en sadan apa, hvilken lange passade upp honom sasom en trogen och nitisk tjenare.

Den orang-utang, som nu lag bunden i Granite-Houses stora sal, var on stor, sex lot hiig best med be-