Sida 363
Trettionde kapitlet
teettiofOrsta kapitlet
363
fluidet, som smiilte sanden och forvandlade den till glas. Da, ingenioren sedermera fick se dessa stallen, foil ban pa, den tanken, att det skulle vara mojligt att forse fonstren med tjocka och starka glasrutor, som kunde trotsa Hasten, regnet och stormen.
Alldenstund nybyggarna nu icke hade nagra angeliigua arbeten att forratta utom hus, begagnade de sig af det fula viidret att arbeta inne i Granite-House, hvars inredning fullkomnades och fullstandigades dag for dag. Ingenioren skaffade sig en svarfstol, hvarpa han kunde svarfva atskilliga saker for toaletten och koket samt isynncrhet knappar, hvarpa bristen var kannbar. En stallning uppsattes for vapnen, hvilka skottes med ytterlig omsorg, och hvarken hyllorna eller skapen lemnade nagot ofrigt att onska. Man sagade, man hyflade, man polerade, man svarfvade, och under hela denna kusliga tid hordes blott verktygens gnisslande eller svarfstolens surrande, hvilka ackompagnerades af askans mullrande.
Orang-utangen Jup hade icke blifvit glomd: han hade fatt sig anvisad en afsides belagen kammare i narheten af det stora magasinet, ett slags med praktigt stro alltid fyld hytt, hvarmed han visade sig hogst belaten.
— Aldrig behofver man saga ett ondt ord at den dugtiga Jup, aldrig far man ett nasvist svar af honom! — utbrast Pencroff ofta. — Hvilken betjent denne Jup, hvilken betjent!
— Min larjunge, — svarade Nab, — och sn&rt lika
god som jag!
— Din ofverman kanske, — infoll matrosen skrat-
tande.
Vi behofva icke saga, att Jup nu var fullkomligt inne i sin tjenst: han piskade kladerna, han viinde stekspettet, han sopade rummen, han passade upp vid bordet, ban trafvade upp veden — en sak, som forsatte Pencroff i fortjusning — han lade sig aldrig utan att forst hafva stoppat tacket om den hederviirda matrosen.
Källa: Internet Archive ·