Sida 364
Trettionde kapitlet
364
DEN HEMIJGHETSFULLA ON
Hvad betraffar kolonimedlemmarnas — de tva- och fyrhandtas liksom fyrfotingarnas — helsa, lemnade den ingenting ofrigt att onska. Med det lif de, arbetande saval med hufvudet som med handerna, forde i fria luften pa denna helsosamma o, under denna tempererade zon, kunde de icke falla pa den tanken, att sjukdom nagonsin skulle hemsoka dem.
Alia madde ocksa fortraffligt. Harbert hade redan vaxt tva turn pa ett ar. Hans gestalt utvecklades och blef mera manlig, och han lofvade att blifva en man lika fullandad i fysiskt som moraliskt hanseende. Dessutom begagnade han sig af all den ledighet, handarbetet gaf honom att inhemta kunskaper; han laste de fa bocker, som man funnit i kofferten, och efter de praktiska lardomar, som blefvo en nodvandig foljd af deras belagenhet, hade han, hvad vetenskaperna betraffar, i ingenioren och med afseende pa spraken i korrespondenten undervisare, som funno ett noje i att fullborda hans uppfostran. Det var ingeniorens iilsklingside att pa den unga gossen ofverfiytta allt sitt vetande, att undervisa honom lika mycket genom sitt foredome som muntligen, och Harbert drog den storsta nytta af sin mastares liirdomar. — Om jag dor, — tankte Cyrus Smith, — skall han intaga min plats!
Stormen upphorde inemot den 9 Mars, men himlen var fortfarande molnbetackt under denna sommarens sista manad. Den af dessa elektriska urladdningar valdsamt upprorda atmosferen kunde icke atervinna sin forra renhet. Nastan bestiindigt hade man regn och dimma, med undantag af tre eller fyra vackra dagar, som gynnade alia slags utflygter.
Vid denna tidpunkt framfodde kulan-honan en unge, tillhorande samma kon som modern, och som trifdes fortraffligt. I corralen forokades afven muflon-hjorden, och redan briikte flera lam i skjulen, till stor gladje for Nab och Harbert, som hade hvar sin gunstling bland de nyfodda.
Källa: Internet Archive ·