Sida 379
Trettioandra kapitlet
TRETTlOANDKA KAP1TLET
379
ofantligt djur sam ute i hafvet pa ett afstand fran Lincoln-6n af tva eller tre mil. Det var en hvalfisk af storsta slaget, och den tillhorde sannolikt den i sodra polarhafvet forekommande art, som kallas Caphvalen eller sydhvalen.
— Hvilken tur, ora vi kunde bemagtiga oss honom !
— utropade matrosen. — Ah, om vi hade en passande bat och en god harpun, sa att jag kunde saga : latom oss ga lost pa den kanaljen, ty det lonar modan att knipa honom !
— Ja, Pencroff, infoll Gideon Spilett, — jag skulle bra gerna se er skota harpunen. Det bor vara ganska egendomligt !
Ganska egendomligt och inte utan fara, — sade ingenioren, — men da vi inte ha, hvad som behofves for att kunna anfalla detta djur, tjenar det till intet att sysselsatta sig dermed.
— Det forvanar mig, — sade korrespondenten, — att se en hval under denna jemforelsevis hoga breddgrad.
— Hvarfor da, herr Spilett? — fragade Harbert -
— Vi befinna oss just i den del af Stilla hafvet, som de engelska och amerikanska hvalfangarna kalla the Whale-Field, och det ar har, mellan Nya Zeeland och Sydamerika, som den sodra hemisferens hvalar traffas i storre antal.
— Det ar fullkomligt sant, — svarade Pencroff, — och det forundrar mig verkligen, att vi inte sett nagra flere. Men efter som vi inte kunna komma at dem, sa
detsamma!
Och harmed atervande Pencroff till sitt arbete, ehuru han dervid uppgaf en suck, ty hvarje sjoman har nagot af fiskare i sig,- och om nojet af fisket star i direkt forhallande till djurets storlek, kan man sluta till, hvad en hvaljagare erfar vid asynen af en hvalfisk!
Om det dock stannat blott vid nojet! Men man kunde icke komma fran den tanken, att ett sadant byte
kan det gora
Källa: Internet Archive ·