Tillbaka Read Runeberg

Den hemlighetsfulla ön

Originalsida 33
Originalsida 33
Originalsida 32
Originalsida 33
32–33

Sida 33

Tredje kapitlet

TKEDJE KAHTLET

33

skeppsbrutna plotsligen af en skummande vagtopp. Fasta marken upphorde. De befunno sig langst ute pa en spetsig udde, mot hvilken bafvet brot sig ursinnigt.

— Det sir en udde, — sade matrosen. — Vi maste vanda ora at hoger, och salunda skola vi uppnl det egentliga landet.

— Men om ban ar der! — svarade Nab och pekade utat oceanen, hvarifran nigra hvita vagryggar framglanste ur skymningen.

— Na, sa latom oss ropa pa honom!

Och forenande sina roster, utslungade alia fyra ett kraftigt rop, men ingen svarade. De inviintade en vindstilla. De borjade om igen. Ej heller nu nagot svar!

De skeppsbrutna vande derpl om, foljande motsatta sidan af udden, och vandrade ofver en afvenledes sandig och stenig mark. Pencroff anmarkte emellertid, att stranden har var brantare, att landet hojde sig, och han formodade, att man, vandrande uppfor en langdragen sluttning, borde uppna en hog kust, hvars massa aftecknade sig oredigt i skymningen. Foglarna voro icke si talrika pa denna del af stranden. Afven hafvet vriikte har ej si starkt och rot mindre, och det var till och med pafallande, att vagornas storlek minskats markbart. Man horde knappt branningarnas larm. Otvifvelaktigt bildade denna sida af udden en halfcirkelformig liten bugt, som af den hvassa uddspetsen skyddades mot Oppna hafvets vlgsvall.

Men genom att folja denna rigtning kom man at soder, och det var att ga at ett hall, rakt motsatt den del af kusten, hvarpl Cyrus Smith hade kunnat komma i land. Efter en vandring pa en och en half mil funno de skeppsbrutna, att stranden ej annu gjort nagon bojning, sa att det blef dem mojligt att Itervanda mot norr. Denna udde, hvars spets man kringgatt, maste likviil sammanhanga med det egentliga landet. Ehuru de skeppsbrutnas krafter voro nastan uttomda, vandrade de allt-

Jules Verne, Den hemlighetsfulla on. 3

Källa: Internet Archive ·