Sida 384
Trettioandra kapitlet
384
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
— Du skall komma att forsta, det, mitt barn, — svarade ingenioren. — Jag har inte uppfunnit denna apparat, och den anvandes mycket af de aleutiska jagarna i ryska Amerika. Na val, mina vanner, de barder, ni se har, dem skall jag, nar det blir kallt, boja och ofvergjuta med vatten, tills de arc- alldeles betackta med ett islager, hvilket skall bevara deras bojning, och jag skall utplantera dem har och der i snon, efter att forut ha dolt dem under ett lager af fett. Men hvad hander nu, om ett glupskt djur slukar ett af dessa beten? Jo, att varmen i dess mage smalter isen, och att harden, da den ratar ut sig, genomborrar det med sina spetsiga andar.
— Det kan man kalla fiffigt pahittadt! — sade Pencroff.
— Och sa besparar det krutet och kulorna, — forklarade Cyrus Smith.
— Det der ar biittre an snaror, — tillade Nab.
— Latom oss alltsa, invanta vintern! - — Ja, latom oss invanta vintern!
Emellertid gick det raskt undan med arbetet pa baten, och mot slutet af manaden var den till halften bordlagd. Man kunde redan af dess form sluta till, att den skulle halla sjon ypperligt.
Pencroff arbetade med en makalos ifver, och det behofdes i sanning hans starka natur att kunna trotsa dessa anstrangningar ; men hans kamrater beredde honom i hemlighet en beloning for dessa modor, och den 31 Mars skulle han erfara en bland de storsta frojderna i sitt lif.
Denna dag kande Pencroff, just som han skulle stiga upp fran bordet, en hand laggas pa, sin axel.
Det var Gideon Spiletts, och korrespondenten sade till honom:
— Ett ogonblick, master Pencroff ; man gar inte sin vag pa det der viset! Skall ni ga. ifran desserten?
— Tack, herr Spilett, — svarade matrosen, — jag atervander till arbetet.
Källa: Internet Archive ·