Sida 405
Trettiofjerde kapitlet
TRETTIOFJEEDE KAPITLET
405
strupen pa rafvarna och strypande dem utan vidare ceremoni. Bevapnad med sin pak, rappade Jup pa oforskrackt, och det var forgafves, man sokte forma honom att stanna bakom. Begafvad med en syn, som tillat honom att genomskada morkret, sags han alltid, der striden var hetast, och uppgaf litet emellanat en gall hvissling, som hos honom var ett tecken till ytterlig fortjusning. Ett ogonblick hade han framtrangt sa langt, att man vid elden fran ett revolverskott kunde se honom omgifven af fern eller sex rafvar, mot hvilka han holl stand med markvardig kallblodighet.
Striden maste emellertid sluta till nybyggarnas fordel, sedan de likval forst hallit stand i tva dryga timmar. Daggryningens forsta ljus formadde angriparna att antrilda atertaget, som de foretogo mot norr, dragande sig tillbaka ofver spangen, hvars rorliga del Nab genast skyndade att hissa upp.
Nar dagen spridt tillrackligt ljus ofver stridsfaltet, kunde nybyggarna rakna ett femtiotal doda rafvar, som lago kringstrodda pa, stranden.
— Och Jup! — utbrast Pencroff. — Hvar ar da Jup?
Jup hade forsvunnit. Nab ropade pa honom, och for forsta gangen svarade Jup icke pa, sin vans kallelse.
Hvar och en borjade leta efter Jup, darrande for att finna honom bland de fallna. Man bortskaffade de doda kropparna, hvilka fiackade snon med sitt blod, och nu aterfans Jup midt i en ordentlig hog af rafvar, hvilkas krossade kakar och brackta ryggar bevisade, att de kommit i beroring med den oforskrackta apans fruktansvarda pak. Den stackars Jup holl annu i handen stumpen af sin afbrutna pak, men berofvad sitt vapen, hade han blifvit ofvervaldigad af fiendernas antal, och bans brost var sargadt af djupa sar.
— Han lefver! — utbrast Nab, lutande sig ned Bfver honom.
Källa: Internet Archive ·