Sida 406
Trettiofjerde kapitlet
406
DEN IIEMLIGHETSFULTiA ON
— Och vi skola radda honom, — svarade matrosen, — vi skola varda honom, liksom vore ban en af oss!
Jup tycktes begripa dessa ord, ty ban lutade sitt luifvud mot Pencroffs axel sasom for att tacka honom. Matrosen var sjelf sarad, men liksom bans kamrater obetydligt, ty tack vare sina gevar bade de nastan alltid kunnat halla angriparna pa afstand. Det var alltsa blott orang-utangens tillstand, som var betiinkligt.
Buren af Nab och Pencroff, fordes Jup till hissen, och endast ett svagt qvidande kom ofver bans lappar. 1 1 an uppbissades varsamt till Granite-House. Der lades ban pa en madrass, lanad ur en af siingarna, och hans Bar tvattadea med storsta omsorg. Intet af de lifsvigtiga organen syntes liafva blifvit skadadt, men Jup var mycket svag i foljd af blodforlusten och led af ganska stark feber. Man lade honom derfor, sedan ban blifvit forbunden, till siings och lat honom underga en Strang diet, "precis som en annan menniska", sade Nab, han fick dessutom dricka nagra koppar af en vederqvickande feberdryck, hvartill ingredienserna funnos i Granite-Houses vaxtapotek.
Jup foil forst i en orolig somn, men smaningom blef bans andhemtning mera regelbunden, och man lemnade honom fullkoniligt ostord. Gaende, man kunde saga, "pi\ taspetsarna" kom Top litet emellanat att se om sin van och tycktes vara nojd med de omsorger, man egnade honom. En af Jups bander, som stack fram under tacket, slickade Top med sorgsen uppsyn.
Samma morgon foretog man sig att begrafva de doda rafvarna, hvilka slapades anda till Den fjerran vesterns skog och _der nedmyllades djupt.
Detta anfall, bvilket kunnat hafva hogst betankliga foljder, var en lexa for nybyggarna, och sedermera lade de sig aldrig, forr an en af dem forvissat sig om, att alia de fria brohalfvorna voro upphissade och saledes hvarje ofverfall omojligt.
Källa: Internet Archive ·