Den hemlighetsfulla ön

TRETTIOFJERDE KAPITLET

407

Efter att under nagra dagar hafva ingifvit sina husbonder allvarsamma farhagor, gick Jup raskt framat pa battringsvagen. Hans kroppskonstitution segrade, febern minskades smaningom, och Gideon Spilett, som var en smula lakare, ansag honom snart blifva atei'stiild. Den 16 Augusti borjade Jup ata. Nab lagade at den sjuka sockrade lackerbitar, som denne snalt slukade, ty hade han ett litet fel, sa var det, att han var smatt gourmand, och Nab hade aldrig gjort nagot for att taga detta fel ur honom.

— Hvad ar att gora? — sade Nab till Gideon Spilett, hvilken ibland forebradde honom, att han skamde bort orang-utangen. — Han har intet annat noje, den stackars Jup, an att smorja gommen, och jag ar mycket glad at att pa, detta satt kunna belona honom for hans tjenster.

Den 21 Augusti var master Jup ater pa benen, efter att hafva legat till sangs i tio dagar. Hans sar voro nu lakta, och man sag, att han snart skulle atervinna sin vanliga vighet och styrka. Liksom alia konvalescenter greps han nu af en slukande hunger. Korrespondenten lat honom ata, sa mycket han ville, ty han forlitade sig pa, denna instinkt, som allt for ofta sviker de fornuftiga varelserna, men som borde skydda orang-utangen mot all ofverdrift. Nab blef fortjust, da, han sag, att hans larjunge fatt igen aptiten.

— At du, min Jup, — sade han at apan, — och neka dig ingenting! Du har gjutit ditt blod for oss, och det ar val det minsta, att jag hjelper dig att skaffa dig nytt!

Den 25 Augusti hordes Nab ropa pa, sina kamrater.

— Herr Smith, herr Spilett, herr Harbert, Pencroff ! Kom hit, kom hit!

Nybyggarna, hvilka voro samlade i stora salen, reste sig vid dessa rop fran Nab, hvilken da befann sig i den Jup fOrbehallna kammaren.