Sida 410
Trettiofjerde kapitlet
410
DEN HEMI.IGHETSFULLA ON
— Min pipa! — utbrast Peneroff. — Han har tagit min pipa! Ah, min raska Jup, jag skiinker dig den! Rok, min van, rok!
Och Jup utblaste allvarsamt tjocka rokmoln, hvilket tycktes skanka honom en oforliknelig njutning.
Cyrus Smith visade alls ingen forvaning ofver denna seen, och ban anforde flora exempel pa tamda apor, hvilka blifvit fortrogna med bruket af tobak.
liiiknadt fran denna dag, hade master Jup sin egen pipa, matrosens f. d. pipa, hvilken upphangdes i orangutangens kammare bredvid bans tobaksforrad. Han stoppade den sjelf, ban tiinde don vid ett glodande kol och tycktes vara den lyckligaste bland apor. Sasom man kan tanks sig, kunde denna gemensanihet i smak ej annat an annu fastare sammandraga det vanskapsband, soni redan forenade den varda apan och den hederliga matrosen.
— Kanske ar det en menniska, — sade Peneroff ibland till Nab. — Skulle det forvana dig, om han en dag borjade tala med oss?
— Nej, pa min ara ! - svarade Nab. — Hvad som snarare furvanar mig ar, att han inte talar, ty nar allt kommer omkring, ar det blott ordet, som fattas honom!
— Hvad det skulle vara lustigt, — atertog matrosen, — i fall han en vacker dag sade till mig: Om vi skulle byta pipa, Peneroff?
— Ja, — svarade Nab. — Hvilken skada, att han ar fodd stum !
Med September manad hade vintern alldeles upphort, och man grep sig ifrigt an med arbetena.
Baten niirmade sig hastigt sin fullbordan. Den var redan fullstandigt bordlagd. Alldenstund man icke led brist pa virke, foreslog Peneroff ingenioren, att man invandigt skulle forse skrofvet med en vattentiit trabekladnad, hvarigenom slupens soliditet skulle blifva fullstandigt betryggad.
Källa: Internet Archive ·