Den hemlighetsfulla ön

TEETTIOSJETTE KAPITLET

439

ten, — ty det ar omojligt att se bans drag under det tjocka skagg, som betacker hans ansigte; men han ar inte langre ung, och jag gissar, att han bor vara atminstone femtio ar.

— Ear ni observerat, herr Spilett, bum djupt hans ogon ligga? — fragade den unga gossen.

— Ja, Harbert, men jag tilliigger, att de aro mera menskliga, an man skulle vara frestad att tro vid anblicken af hans person.

— Na ja, vi fa se, — svarade Pencroff, — och jag fir nyfiken att hora, hvad herr Smith kommer att saga om var vilde. Vi foro for att uppsoka en menniska, och vi hemfora ett vidunder. Man gor emellertid, hvad man kan!

Natten forflot; huruvida fangen sof eller ej, visste man icke, men fastan man lost hans band, rorde han sig icke. Han liknade dessa vilddjur, som de forsta ogonblicken af deras fangenskap ofvervaldiga, men som raseriet sedermera bemagtigar sig.

I soluppgangen den foljande dagen — den 15 oktober — hade den af Pencroff forespadda forandringen i vaderleken intraffat. Vinden hade gatt ofver pa nordvest och gynnade Bonadventures hemfiird, men pa samma gang friskade den till, hvarigenom seglingen borde forsvaras.

Kl. 5 pa morgonen lyftes ankaret. Pencroff tog in ett ref i storseglet och satte forstafven mot ostnordost, sa att man styrde rakt pa Lincoln-on.

Den forsta dagen under hemresan intraffade ingenting markligt. Fangen stannade lugn i framre kajutan, och da han varit sjoman, tycktes sjogangen utofva ett slags helsosam reaktion pa honom. Uppdok kanske i hans sjal nagon erinring om hans forna yrke? I alia handelser visade han sig snarare lugn an modfald.

Dagen derpa — den 16 Oktober — blaste det annu starkare, i det vinden gick annu mer Sfver pa nordan