Den hemlighetsfulla ön

440

DEN IIEMLIGttETSFULI.A 6n

och foljaktligen hade en rigtning, som var mindre gynsam for Bonadventure. Pencroff maste snart segla dikt bidevind, men ehuru ban icke ville saga nagot, borjade ban blifva orolig, ty hafvet brot sig valdsamt mot slupens forstJ^. Om blasten icke saktade af, skulle man behofva langre tid att uppna Lincoln-6n, an man anvandt att komma till Tabor.

Pa morgonen var det fyrtioatta timmar, sedan Bonadventure lattat ankar, och ingenting utvisade, att slupen befann sig i narheten af Lincoln-on. Det var dessutom omojligt att forlita sig pa en berakning af den tillryggalagda vagen, ty slupens rigtning och hastighet hade varit allt for oregelbundna.

Tjugufyra timmar senare var annu intet land i sigte. Man hade nu rak motvind, och hafvet var hemskt att skada. Man maste oupphorligt passa pa, seglen, slupen ofverspolades af stortsjoarna, man maste taga in ref och gora sma slag. Det intriiffade till och med den 18, att Bonadventure blef helt och hallet driinkt af en vag, och om icke dess passagerare vidtagit det forsigtighetsmattet att surra sig fast pa dacket, skulle de blifvit spolade ofver bord.

Vid detta tillfalle fingo Pencroff och bans kamrater, hvilkas hela uppmarksamhet var rigtad pa att losgora sig, en ovantad hjelpare i fangen, hvilken stortade upp genom diicksluckan, liksom om hans sjomansinstinkt ater vaknat till lif, och krossade skanskladnaden genom ett kraftigt slag med en spira, sa att vattnet, som fylde dacket, fortare kunde rinna af; derefter gick han, sedan slupen blifvit lattad, ater ned i kajutan utan att saga ett ord.

Tillintetgjorda af biipnad, hade Pencroff, Gideon Spilett och Harbert latit honom hallas.

Stallningen var emellertid betanklig, och matrosen hade anledning tro, att de rakat vilse pa detta ofantliga haf, utan nagon mojlighet att aterfinna kursen!