Sida 454
Trettioattonde kapitlet
454
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
Var det da samvetsagg, som nedtryckte honom s&? Det var mSjligt, och en dag kunde Gideon Spilett icke tillbakahalla denna anmarkning :
— Om han inte talar, sa ar det, enligt min tanke derfor, att han skulle ha allt for allvarsamma saker att saga!
Man maste vara talig och vanta.
Nagra dagar senare, den 3 November, hit den okanda, som arbetade pa platan, hackan falla till marken och gjorde ett uppehall, och Cyrus Smith, hvilken observerade honom pa nagot afstand, sag annu en gang tarar rinna ur hans ogon. Ett slags oemotstandlig medomkan dref honom fram till den okanda, hvars arm han sakta vidrorde, i det han sade:
— Min van!
Den okandas blick sokte undvika Cyrus Smith, och da denne ville fatta hans hand, for han haftigt tillbaka.
— Min van, — sade Cyrus Smith med fastare rost, — se pa mig, jag vill det!
Den okanda betraktade ingenioren och tycktes vara underkastad hans inflytande, liksom den magnetiserade lyder magnetisorens vilja. Han ville fly. Men da undergick hans ansigte en foriindring. Hans ogon skoto blixtar. Ord sokte bana sig fram ofver hans lappar. Han kunde icke liingre beherska sig! Slutligen lade han armarna i kors ofver brostet och fragade med dof stamma Cyrus Smith:
— Hvilka aro ni?
— Skeppsbrutna sasom ni, — svarade ingenioren med djup rorelse. — Vi hafva fort er hit bland era likar !
— Mina likar! ... Jag har inga sadana!
— Ni befinner er bland viinner . . .
— Vanner ! . . . mina ! . . . — utropade den okanda, gommande ansigtet i handerna. — Nej . . . aldrig . lat mig vara, lat mig vara!
Källa: Internet Archive ·