Den hemlighetsfulla ön

TRETTIOATTONDE KAHTLET

455

Derefter sprang han bort till den del af platan, som beherskade hafvet, och stod der lange ororlig.

Cyrus Smith uppsokte sina kamrater och berattade for deni, hvad som htindt.

— Ja, det fins en hemlighet i denna mans lif, — « sade Gideon Spilett, — och det tycks, som om han blott pa samvetsaggens vag skall aterintrada i menskligheten,

— • Jag vet inte, hvad slags menniska vi fort hit, — sade matrosen. — Han har hemligheter . . .

— Som vi skola respektera, — svarade Cyrus Smith lifligt. — Om han begatt nagot brott, har han bittert forsonat det och ar i vara ogon skuldfri.

I tva timmar qvarstannade den okanda ensam pa stranden, synbarligen under infiytande af minnen, som lato honom lefva om hela sitt forflutna lif — - ett bedrofligt lif, belt sakert — , och utan att slappa honom ur sigte, storde nybyggarna honom icke i bans enslighet.

Efter forloppet af dessa tva timmar tycktes han hafva fattat ett beslut och uppsokte Cyrus Smith. Hans ogon voro roda af de tarar han gjutit, men han grat icke langre. Hela bans ansigte vittnade om djup odmjukhet. Han tycktes vara intagen af fruktan och blygsel ofver sin egen person, och hans blick var bestjindigt sankt mot mar ken.

— Min herre, — sade han till Cyrus Smith, — aro ni och era foljeslagare engelsman?

— Nej, — svarade ingenioren, — vi aro amerikanare.

— Ah, — sade den okanda och frammumlade derefter dessa ord:

— Det tycker jag mera om!

— Och ni, min van? — fragade ingenioren.

— Engelsman, — svarade den okanda hastigt. Och liksom det kostat honom stor anstrangning att

uttala dessa fa ord, skyndade ban ned till hafsstranden, der han i ett ytterst upprordt tillstand sprang fram och