Den hemlighetsfulla ön

456

DEN HEMLIGHETSFULLA ON

tillbaka mellan vattenfallet och mynningen af Barmhertighetens flod.

Da han derunder uppnadde Harbert, stannade han och Iragade med qvafd stamma:

— Hvilken manad?

— December, — svarade Harbert.

— Hvilket ar?

— 1866.

— Tolf ar, tolf ar! — utbrast ban.

Derefter lemnade han utan vidare den unga gossen Harbert omtalade for nybyggarna dessa fragor och de svar, han gifvit.

— Denna olyckliga, — anmarkte Gideon SpiJett,

— har inte langre reda pa hvarken manad eller ar.

— Ja, — tillade Harbert, — och han hade redan vistats tolf ar pa, holmen, da vi funno honom der.

— Tolf ar! — sade Cyrus Smith. — Ah, tolf ars isolenng kan nog efter en kanske ytterst sorglig tillvaro utslacka en menniskas fornuft!

— Jag ar bojd for att tro, — invande nu Pencroff,

— att denna man inte kommit till on Tabor genom ett ekeppsbrott, utan att han blifvit qvarlemnad der pa grund af nagot brott, som han begatt.

— Ni kan nog ha ratt, Pencroff, — svarade korrespondenten, — och om sa forhaller sig, ar det inte omojbgt, att de, som qvarlemnat honom pa holmen, en dag skola aterkomma for att uppsoka honom der.

— Och de skola ej mer finna honom, — svarade Harbert.

— Men da, — atertog Pencroff, — bora vi atervanda och ...

— Mina vanner, — sade Cyrus Smith, — latom oss inte tala om detta amne, forr an vi veta, hvad vi ha att ratta oss efter. Jag tror, att denna olyckliga har lidit, att han har dyrt pliktat for sina fel, hvilka de nu an aro, och att behofvet af att oppna sitt hjerta qvafver