Den hemlighetsfulla ön

TRETTIOATTONDE KAPITLET

457

honora. Latom oss inte envisas med honom att beratta sin historia. Helt sakert skall han sjelfmant omtala den, och nar vi lart kanna den, skola vi se till, hvad vi ha att gora. Dessutom kan blott han ensam saga oss, om han bevarat mer an hoppet — vissheten oin att en dag fa atervanda till sitt fadernesland ; men jag tviflar derpa.

— Och hvarfor? — fragade korrespondenten.

— Emedan, ifall han varit saker om att blifva befriad vid en viss tidpunkt, skulle han ha afvaktat timmen for sin befrielse och inte kastat denna butelj i hafvet. Nej, sannolikare ar det da, att han blifvit domd att do pa, denna holme och aldrig mera aterse sina likar!

— Men, — invande matrosen, — en sak ar det, som jag inte kan fa, klar for mig.

— Hvilken da?

— Om denna man i tolf ar varit ofvergifven pa on Tabor, kan man antaga, att han redan under flera ar befunnit sig i det tillstand af vildhet, hvari vi patraffade honom?

— Det ar sannolikt, — svarade Cyrus Smith.

— Han skulle foljaktligen skrifvit den funna papperslappen for flera ar sedan?

— Helt sakert . . . och dock tycktes den ha blifvit skrifven nyligen.

— Huru dessutom kunna antaga, att buteljen, som inneholl papperet, behoft flera ar for att komma fran on Tabor till Lincoln-fin?

— Absolut omojligt ar det inte, — svarade korrespondenten. — Skulle den inte kunnat sedan langt tillbaka ha drifvit omkring i farvattnet vid var o?

— Nej, — svarade Pencroff, — ty den flot annu; man kan ej ens formoda, att den, efter att hafva legat kortare eller langre tid pa, stranden, ater kommit ut i hafvet, ty pa sodra kusten Annas blott klippor, och den skulle genast ha krossats mot dem !

I

i I