Den hemlighetsfulla ön

TRETTIOATTONDE KAPITLET

463

den foljande dagen figurerade pa, Granite-Houses bord en praktig bulle, kanske nagot for kompakt, elmru man tillsatt oljiist. Hvar ocli en grep sig raskt an dermed, och med hvilken fortjusning, behofver icke sagas!

Emellertid hade den okanda annu icke kommifc tillbaka. Flera ganger hade Gideon Spilett och Harbert genomstrofvat skogen i narheten af Granite-House, utan att finna nagot spar af honom. De kande sig allvarsamt oroliga ofver detta langvariga uteblifvande. Visserligen kunde den forna vilden fran on Tabor icke raka i forlagenhet for att uppehalla lifvet i Den fjerran vesterns villebradsrika skog, men var det icke att befara, att han skulle atertaga sina gamla vanor, och att detta oberoende ater skulle uppvacka hans vilda instinkter? I foljd sakerligen af ett slags aning forsakrade emellertid ingenioren bestandigt, att flyktingen skulle atervanda.

— Ja, han skall aterkomma! — upprepade han med en tillforsigt, som hans kamrater icke kunde dela. — Nar den olyckliga befann sig pa on Tabor, visste han sig vara ensam! Har vet han, att hans likar vanta honom ! Emedan han till halften omtalat sitt forflutna lif, skall han angerfull atervanda for att beratta det fullstandigt, och denna dag skall han vara var!

Cyrus Smith skulle ocksa, fa ratt.

Den 3 December hade Harbert lemnat Stora Utsigtsplatan och gatt att fiska pa Grant-sjons sodra strand. Han var obevapnad, och hittills hade man icke behoft vidtaga nagra forsigtighetsmatt mot de farliga vilda djuren, ty dessa visade sig icke pa denna del af on.

Under tiden arbetade Pencroff och Nab pa ladugarden, medan Cyrus Smith och korrespondenten i Spiseln voro sysselsatta med att tillverka soda, ty tvalforradet hade tagit slut.

Plotsligt hordes rop:

— Hjelp! Hitat!