Sida 466
Trettioattonde kapitlet
46G
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
hvilken skilde platan fran skogen, och stortade vidare fram pa den motsatta stranden.
Der stod Harbert midt emot en forfarlig jaguar, Iiknande den, som dodats vid Reptil-udden. Oformodadt ofverraskad, boll han sig intill ett trad, medan det vilda djuret, krypande ihop, beredde sig att storta ofver honom. Men utan andra vapen an en knif rusade den okanda mot jaguaren, hvilken nu vande sig mot denna nya motstandare.
Striden blef kort. Den okanda besatt en utomordentlig styrka och vighet. Han hade fattat jaguaren i strupen med en hand, kraftig som ett skrufstad, utan att bry sig om, att vilddjurets klor intrangde i bans kott, och med den andra stotte han knifven i dess hjerta.
Jaguaren foil till marken. Den okanda sparkade till honom med foten och ville fly, just i det ogonblick, da nybyggarna ankommo till krigsskadeplatsen. Harbert haugde sig nu fast vid honom och utbrast :
— Nej, nej! Ni far inte ga!
Cyrus Smith gick fram mot den okanda, hvars ogonbryn rynkades, nar han sag honom nalkas. Blodet flot fran bans axel under bans sonderslitna vast, men han egnade ingen uppmarksamhet derat.
— Min van, — sade Cyurs Smith till honom, — vi komma for att afborda oss en tacksamhetsskuld till er. For att riidda vart barn bar ni afventyrat ert eget lif !
— Mitt lif! — mumlade den okanda. — Hvad ar det vardt? Mindre an intet!
— Ni ar sarad?
— Betyder foga.
— Vill ni gifva mig er hand?
Men da, Harbert forsokte fatta den hand, som nyss raddat honom, lade den okanda armarne i kors, bans brost hafdes, hans blick beslojades, och han tycktes vilja fly. Derefter gjorde han en kraftig anstrangning och sade i tvar ton :
Källa: Internet Archive ·