Sida 468
Trettioattonde kapitlet
468
DEN HEMLIGHETSFULLA UN
vetsagg, han angrade sig, och den hand, hvarom hans nya viinner bedt honom, skulle de hafva tryckfc hjertligt, men han kande sig icke vardig att r&cka den at hederliga menniskor. Efter handelsen med jaguaren atervande han emellertid icke till skogen, och fran den dagen ofverskred han icke granserna for Granite-House.
Hvilken var detta lifs hemlighet? Skulle den okanda tala en dag? Det tinge framtiden utvisa. Emellertid ofvereuskoms det, att man aldrig skulle bedja den olyckliga yppa sin hemlighet, och att man i umganget med honom skulle latsa, som om man ingenting misstankte.
Under nagra dagar fortfor alltsa sammanlefnaden att vara sadan den varit. Cyrus Smith och Gideon Spilett arbetade tillsammans an sasom kemister, an sasom naturforskare. Korrespondenten lemnade aldrig ingenioren, annat an da han och Harbert tillsammans gingo ut p& jagt, ty det skulle icke varit klokt att lata den unga gossen ensam strofva omkring i skogen, och man maste vara pa sin vakt. Hvad betriiffar Nab och Pencroff, saknade de icke sysselsattning, den ena dagen vid stallen eller i ladugarden, den andra i corralen, oberaknadt goromalen i Granite-House.
Den okanda arbetade for sig sjelf; han hade atertagit sitt vanliga lefnadssatt, infann sig icke vid maltiderna, sof under triiden pa platan och uppsokte aldrig sina kamrater. Det tycktes verkligen, som om hans raddares sallskap var honom olidligt!
— Men hvarfor har ban da, — anmarkte Pencroff — pakallat hjelp af sina likar? Hvarfor har han kastat den der buteljen i hafvet?
— Han kommer att saga oss det, — svarade ofor-Jinderligen Cyrus Smith.
— Nar?
— Kanske forr an ni tror, Pencroff. Bekiinnelsens dag var ocksa, niira.
Källa: Internet Archive ·