Sida 42
Fjerde kapitlet
42
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
stallet for att styra kosan mot norr vande de sig at soder. Pencroff hade markt, att nagra hundra steg nedanfor den punkt, der de landstigit, fans i kusten en smal inskiirning, hvilken enligt bans asigt borde utgora mynningen af en fiod eller back. A ena sidan var det af vigt att sla sig ned i mirheten af drickbart vatten, och a andra var det mojligt, att hafsstrommen fort Cyrus Smith at detta hall.
Den hoga klippmuren hade, sasom vi redan sagt, en hojd af 100 meter, men ofverallt var den jemn, och ej ens vid dess af bafvet niistan slickade fot syntes minsta remna, hvilken kunde tjena sasom tillfallig bostad. Det var en lodrat mur af mycket hard granit, som aldrig uppnatts af de fratande vagorna. Ofver dess kron svarmade en hel verld af vattenfoglar, isynnerhet olika slags masar, med langt, hoptryckt och spetsigt nabb, for ofrigt mycket hogrostade och foga bekymrande sig om vara vandrare, hvilka helt sakert voro de forsta menniskor, som storde dem i deras ensambet. Pencroff igenkiinde bland dem flera labbarter och sma glupska fiskmasar, som bygde sina bon i baligheterna i granitmuren. Ett i detta vimmel af foglar afiossadt skott skulle hafva fiilt ett stort antal, men for att skjuta behofves det en bossa, och bvarken Pencroff eller Harbert bade en sadan. Dessutom aro dessa masar och labbar knappt atbara, och iifven deras iigg hafva en afskyvard smak.
Emellertid varskodde snart Harbert, som hallit sig nagot langre at venster, nagra med alger bekladda klippor, dem bafvet nagra timmar senare borde Iter satta under vatten. Pa dessa klippor funnos i ofverflod, midt ibland slipprig liafstiing, likskaliga mnsslor, som utsvultna monniskor icke kunde forsma. Harbert ropade derfBr pa Pencroff, hvilken nu skyndade till honom.
— Ah, det ar ju blamusslor! — utropade matrosen. — Der ha vi nagot att ata i stallet for aggen, om vi inte fa tag i nagra sadana!
Källa: Internet Archive ·