Den hemlighetsfulla ön

FJEKDE KAPITLET

43

— Det ar inte blamusslor, — invande den unga Harbert, som uppmarksamt undersokte de vid klipporna fasta molluskerna, — det ar stenborrare.

— Och duga de att ata?

— Ja visst!

— Na, da iita vi stenborrare!

Matrosen kunde furlita sig pa Harbert, ty den unga cossen var mycket stark i naturalhistorien och hade alltid omfattat denna vetenskap med verklig lidelae. Hans fader hade fort honom in pa denna vag, 1 det han latit honom atnjuta undervisning i detta amne af Bostons skickligaste larare, hvilka linigt intresserade sig for den liiraktiga och arbetsamma gossen. Ocksa skulle bans kunskaper mer an en gang i framtiden gagna honom och bans kamrater, och hvad betraffar hans debut nu, sa be-

drog han sig icke.

Dessa stenborrare voro aflanga musslor, som sutto fasta vid klipporna i tata klasar. De tillhorde detta slags musslor, som borra hal i den hardaste sten, och deras skal voro afrundade i bada andar, en anordnmg, som ej forefinnes bos den vanliga blamusslan.

Pencroff och Harbert gjorde sig ett godt mal af dessa stenborrare, som sutto der i solskenet med skalen halfoppna. De ato dem, som om de varit ostron, och defunno dem smaka starkt af peppar, hvilket gjorde, att de ej kiinde n&gon saknad ofver att ej hafva tillgang till hvarken peppar eller andra kryddor.

For ogonblicket stillades salunda deras hunger, men icke deras torst, hvilken tvartom stegrades, sedan de atit dessa af naturen kryddade mollusker. Det galde saledes att finna sott vatten, och det var icke sannohkt, att sadant skulle fattas i en sa kuperad trakt. Sedan Pencroff och Harbert vidtagit det forsigtighetsmattet att msamla ett rikt forrad af stenborrare, hvarmed de fylde sina fickor och nasdukar, begafvo de sig ater till Men af hoglandet.