Den hemlighetsfulla ön

FYRTIONDE KAPITLET

481

Om nagonsin en fraga varit berattigad, sa var det val denna.

— Det ar han, — svarade Nab, — men den olyckliga var da redan halft vansinnig.

— Ja, — sade Harbert, — och han hade intet medvetande om, hvad han gjorde.

— Saken kan inte forklaras pa annat satt, mina vanner, — svarade Cyrus Smith lifligt, — och nu inser jag, hur det varit mojligt for Ayrton att noggrant angifva on Tabors lage, ty just de handelser, som foregingo hans landsattning pa on, upplyste honom derom.

— Emellertid, — anmarkte Pencroff, — om han inte annu var ett oskaligt djur i det ogonblick, da han uppsatte sin skrifvelse, och om det var for sju eller atta ar, sedan han kastade den i hafvet, huru kommer det sig da, att detta papper icke blifvit forandradt genom hafvets infiytande?

— Detta bevisar, — svarade Cyrus Smith, — att Ayrton inte miste forstandet forr an langt efter den tidpunkt, da han sjelf tror, att det skedde.

— Det maste val forhalla sig sa, — svarade Pencroff, — ty eljest skulle saken vara oforklarlig.

— Ja, verkligen oforklarlig, — sade ingenioren, hvilken icke tycktes vilja fortsatta samtalet.

— Men har Ayrton talat sanning? — fragade matrosen.

— Ja, — svarade korrespondenten. — Hvad han berattat, ar sant i alia afseenden. Jag erinrar mig nu mycket val, att tidningarna berattat det af lord Glenarvan gjorda forsoket och det resultat, hvartill han kom.

— Ayrton har talat sanningen, — tillade Cyrus Smith, — tvifla inte derpa, Pencroff, ty den har varit ganska grym for honom. Man talar sant, nar man anklagar sig sjelf pa, ett sadant satt som han !

Den foljande dagen — den 21 December — hade nybyggarna gatt ned pa stranden, och sedan de derifran

Jules Verne, Den hemlighetafulla Sn.

31