Sida 488
Fyrtionde kapitlet
488
DEN HEMLIGHETSFULIjA On
i atmosferen och skankte Granite-Houses invanare svala natter. Emellertid hade man nagra stormar, hvilka, om de ocksa icke voro langvariga, dock kastade sig gfver Lincoln-on med utomordentlig styrka. Under nagra timmar upphorde blixtarna icke att ljunga, och askan rullade oafbrutet.
Vid denna tidpunkt befann sig den lilla kolonien i allskons valmaga. Ladugardens invanare forokades, och man lefde af dess ofverflod, ty det blef nodvandigt att reducera dess befolkning till en mattligare siffra. Svinen hade redan fatt grisar, och man inser, att de omsorger, som maste egnas dessa djur, upptogo en stor del af Nabs och Pencroffs tid. Kulanerna, hvilka fatt tva vackra fol, redos som oftast af Gideon Spilett och Harbert, hvilken senare blifvit en fortrafflig ryttare under korrespondentens ledning, och man spande dem afven for karran for att till Granite-House forsla antingen bransle och stenkol eller de olika mineralier, ingenioren behofde. Flera rekognosceringstag foretogos vid denna tidpunkt langt in i Den fjerran vesterns skog. Nybyggarna kunde vaga sig dit utan att behofva frukta for den ofverdrifvetstarka viirmen, ty solstralarna genomtrangde knappt de lummiga grenarna, som insnarjde sig i hvarandra ofver deras hufvuden. Salunda genomstrofvade de hela venstra stranden af Barmhertighetens flod, hvilken begransade vagen, som gick fran corralen till mynningen af Vattenfalls-floden.
Nybyggarna hade vidtagit det forsigtighetsmattet att vara viil bevapnade pa dessa utflygter, ty de motte ofta ett slags mycket ilskna och glupska vildsvin, mot hvilka man maste kiunpa en allvarsam strid.
Vid denna tid anstiildes afven ett forfarligt krig mot jaguarerna. Gideon Spilett hade egnat dem ett alldeles sarskildt hat, och bans larjunge Harbert understodde ' honom kraftfullt. Da de voro bevapnade, fruktade de icke ett mote med dessa djur. Harbert var utomordent-
Källa: Internet Archive ·