Den hemlighetsfulla ön

FYETIONDE KAPITLET

491

— Det der klar upp, — sade matrosen, fortjust ofver att se sin troget atergifna bild pryda vaggania i Granite-House, och lian stannade gerna framfor denna exposition, sasom ban skulle hafva gjort framfor ett af de praktfullaste butikfonstren vid Broadway.

Medgifvas maste dock, att det bast lyckade portrattet obestridligen var master Jups. Jup satt med en allvarsam min, omojlig att beskrifva, och hans portratt var fullkomligt likt.

— Man skulle kunna saga, att ban "gor gubbar"! — utropade Pencroff.

Master Jup kunde ej annat an vara belaten med sitt portratt, och han var det ocksa, ty ban betraktade fotografikortet med en sentimental min, hvari framskymtade en smula inbilskhet.

Den starka sommarvarmen upphorde med Mars manad. Vaderleken var stundom regnig, men annu kandes det varmt i luften. Denna Mars manad, som motsvarar September i norra bemisferen, var icke sa vacker, som man kunnat hoppas. Kanske forebadade den en for tidig och Strang vinter.

Man kunde till och med en morgon — den 21 — tro, att den forsta snon foil, ty denna dag utropade Harbert, som stod vid ett af fonstren i Granite-House:

— Men se, det har snoat pa, Raddningens holme !

— Snoat vid denna tid? — svarade korrespondenten, som skyndat fram till den unga gossen.

Snart hade de andra nybyggarna slutit sig till dem, och de kunde nu forvissa sig om, att icke blott holmen, utan afven hela stranden nedanfor Granite-House var betackt med ett hvitt, ofver marken jemnt utbredt lager.

— Det ar inte tu tal om, att det ar sno! — sade Pencroff.

— Ja, atminstone ar det alldeles likt sno! — svarade Nab.