Sida 494
Fyrtionde kapitlet
494
DEN 11EMLIGHET8FULLA ON
och man hade talat om faderneslandet, hvilket man hade sa ringa forhoppning att aterse.
— Sakert ha vi blott ett enda medel, — sade Gideon Spilett, — att lemna Lincoln-on — och det ar att bygga ett fartyg, tillrackligt stort att halla sjon nagra lmndratal mil. Mig tyckes det, att, da man byggt en ship, kan man val ocksa bygga ett fartyg.
— Och att man atminstone kan komma till Pomotuoarna, — tillade Harbert, — nar man varit pa Tabor.
— Jag ar inte den, som sager nej, — svarade Pencroff, hvilken alltid hade den afgorande rosten i alia fragor, som rorde sjovasendet; — visst inte, men det ar ej sa alldeles detsamma att segla en kort viig och en lang. Om under farden till Tabor var slup hotades af storm, visste vi, att vi icko hade langt till hamn, sa at ena som andra ballet; men att tillryggalagga tolfhundra mil, det ar en ratt natt resa, och sa langt ar det atminstone till narmaste land!
— Skulle ni i motsatt fall inte vilja vaga forsoket, Pencroff? — fragade korrespondenten.
— Jag skall vaga allt, hvad man vill, herr Spilett, — svarade matrosen, — och ni vet nog, att jag inte ar riidd af mig.
— Men besinna dessutom, — anmiirkte Nab, — att vi riikna en sjoman till bland oss.
— Hvem da? — fragade Pencroff.
— Ayrton.
— Det ar sant, — svarade Harbert.
— Om ban anda ville folja med! — infoll Pencroff.
— Tror ni da, — sade korrespondenten, — att Ayrton, om lord Glenarvans jakt visat sig utanfor Tabor, medan den olyckliga annu fans der, skulle vagrat fara med?
— Mina viinner, — sade nu Cyrus Smith, — ni glomma, att Ayrton under de sista aren af sin vistelse pa Tabor inte langre hade sitt fornuft i behall. Men
Källa: Internet Archive ·