Den hemlighetsfulla ön

FTETIOFORSTA kapitlet

495

derom ar nu inte fraga. Det galler att fa veta, om vi bland vara utsigter till raddning bora rakna den skotska jaktens aterkomst. Ty lord Glenarvan hade ju lofvat Ayrton att komma och hemta bonom fran on Tabor, nar han ansag, att ban tillrackligt forsonat sina brott, och jag tror, att han skall atervanda.

— Ja, — sade korrespondenten, — och jag vill tillagga, att han skall aterkomma snart, ty det ar tolf ar, sedan Ayrton qvarlemnades pa Tabor!

— Jag tror som ni, — svarade Pencroff, — att lorden skall uppsoka honom, och det ganska snart. Men hvar skall han hemta honom? Pa Tabor och inte pa Lincoln-on.

— Detta ar sa mycket sakrare, — sade Harbert, — som Lincoln-on inte finnes upptagen pa kartan.

— Derfor bora vi ocksa, mina vanner, — atertog ingenioren. — vidtaga de atgarder, som erfordras for att pa Tabor tillkannagifva, att vi och Ayrton finnas pa Lincoln-on.

— Natmiigtvis, — svarade korrespondenten, — och ingenting ilr lattare an att i den koja, som varit kapten Grants och Ayrtons bostad, lagga en skrifvelse, som anger var os lage, och som lord Glenarvan eller bans besattning ovilkorligen maste finna.

— Det sir ledsamt, — anmarkte matrosen, — att vi glomde vidtaga detta forsigtigbetsmatt vid var forsta iard till on Tabor.

— Och hvarfor skulle vi ha tagit det? — svarade Harbert. — Vi kande ju da inte till Ayrtons historia; vi viss,te inte, att man skulle komma och hemta honom en dag, och nu, nar vi lart kanna bans oden, ar arstiden for langt framskriden, att vi skulle kunna ater fara till on Tabor.

— Ja, — infoll Cyrus Smith, — det ar alldeles for sent, och vi maste uppskjuta donna fard till nasta var.