Sida 49
Fjerde kapitlet
FJERDE KAPITLET
49
jade den flyta mellan de tva hoga granitmurarna ; men om pa, venstra sidan vaggarna borjade blifva tvarbranta, sa siinkte de sig tvartom smaningom pa, den hogra, bergmassorna forvandlades till enstaka klippblock, klippblocken till kiselstenar, kiselstenarna till klapperstenar anda till yttersta spetsen af udden.
— Aro vi pa, en 6? — mumlade matrosen.
— Om sa ar, tycks den vara ganska stor ! — svarade den unga gossen.
— Hur stor en o an ar, sa ar och forblir den i alia fall bara en 6! — sade Pencroff.
Men denna vigtiga fraga kunde annu icke afgoras; man maste uppskjuta losningen af densamma till ett annat tillfalle. Hvad sjelfva landet betraffade, tycktes det, antingen det mi var en o eller kontinent, vara fruktbart, erbjuda vackra utsigter ocb omvexling i sina produkter.
— Detta iir tur for oss, — anmarkte Pencroff, — och i var olycka bora vi tacka Forsynen derfor.
— Ja, lofvad vare Gud! — svarade Harbert, hvars fromma hjerta var fullt af tacksamhet mot alltings skapare.
Lange undersokte Pencroff och Harbert denna trakt, dit deras ode kastat dem. Men efter en sa bastig granskning var det svart att gissa, hvad framtiden bar i sitt skote.
Derpa atervande de, foljande at soder granitplatans kam, som aftecknade sig genom en lang feston af nyckfullt och hogst underligt formade klippor. Der uppehollo sig nagra hundratal foglar, hvilka lagt sina bon i halen i klipporna. Hoppande bland klipporna, uppskrlimde Harbert en massa af dessa foglar.
— Ah, — utbrast han, — det der ar inga masar!
— Hvad ar det da for foglar? — sporde Pencroff. — Pa min ara, man kunde kalla dem dufvor!
— Ja, verkligen, men det ar vilda dufvor, eller
Jules Verne. Den hemlig^eta/uUa 'On. 4
Källa: Internet Archive ·