Sida 52
Femte kapitlet
52
DEN IIEMLIGHETSFULIA ON
— Det var . . . , — infoll Harbert. — Misstrostar du da om att aterse honom?
— Gud bevare mig derifran! — svarade matrosen. Arbetet med bostadens anordning var snart slutadt,
och Pencroff forklarade sig sardeles belaten dermed.
— Nu kunna vara vanner aterkomma nar som heist,
— sade ban. — De skola finna tillriickligt skydd.
Det aterstod nu endast att uppsatta spiseln ocb laga maten. En i sanning sinipel och latt sak! Stora, flata stenar utlades langst in i forsta gangen till venster, vid mynningen af den smala gang, som lemnats oppen. Den omstandigheten, att roken icke skulle draga varmen med sig ut i det fria, borde synbarligen vara tillracklig att vidmagthalla en liimplig temperatur derinne. Bransleforradet inbars i en af kamrarna, och matrosen lade pa stenarna, som bildade eldstaden, nagra vedtran, blandade med stickor.
Medan Pencroff sysslade harmed, fragade Harbert honom, om ban hade tandstickor.
— Ja visst, — svarade Pencroff, — och jag tillagger: lyckligtvis, ty utan tandstickor eller fnoske skulle vi vara vackert deran !
— Ah, vi skulle kunna gora upp eld sasom vildarna,
— svarade Harbert, — genom att gnida tva torra trastycken mot hvarandra.
— Na val, sa forsok da, min gosse, och vi fa se, om du dermed vinner nagot annat an att gnida armarna ur led pa dig!
— Det ar emellertid en mycket enkel och vanlig sak pa oarna i Stilla hafvet.
— Det sager jag inte nej till, — svarade Pencroff,
— men man niaste antaga, att vildarna veta, hur de skola biira sig at dervid, eller att de anviinda ett sarskildt triislag, ty mer an en gang bar jag forsokt skaffa mig eld pa detta ' satt, men aldrig lyckats. Jag far derfor be-
Källa: Internet Archive ·