Sida 53
Femte kapitlet
FEMTE KAPITLET
53
kanna, att jag foredrar tandstickor. Hvar liar jag mina tandstickor ?
Pencroff sokte i vastfickorna efter asken, soni han aldrig gick utan, ty han var en inbiten rokare. Han letade i byxfickorna, och till sin stora hapnad antraffade han ej heller der ifragavarande ask.
— Det var markvardigt, mer an markvardigt ! - utbrast han och betraktade Harbert. — Asken matte ha fallit ur min ficka, jag har tappat den! Men dn, Harbert, har du ingenting, inte ett eldstal, ingenting hvad som heist, som duger till att gora upp eld med?
— Nej, Pencroif!
Matrosen gick ut, atfoljd af den uuga gossen, ocli gned sig haftigt i pannan.
De sokte ytterst noga bada tva, pa sanden, bland klipporna, utefter flodstranden, men forgafves. Asken var af koppar och kunde icke hafva undgatt deras uppmarksamhet.
. — Pencroff, har du inte, — fragade Harbert, — kastat ut asken ur gondolen?
— Det har jag nog aktat mig for, — svarade matrosen, — men da man kastats sa som vi, kan en sadan der liten tingest ha fOrsvunnit. Ocksa min pipa har jag mistat! Fijrdomda ask, hvar kan den vara?
— N& val, hafvet drager sig tillbaka, — infoll Harbert, — latom oss springa till stallet, der vi landstego!
Det var foga sannolikt, att de skulle aterfinna asken, som vid flodens intrade borde hafva blifvit bortskoljd af vagorna bland klapperstenarna, men ett forsok skadade ju icke! Harbert och Pencroff begafvo sig skyndsamt till det stiille, der de landstigit aftonen forut, och som lag pa omkring tva hundra stegs afstand fran deras bostad.
Der letades nu noga bland klapperstenarna och i haligheterna i klipporna. Forgafves! Om asken tappats pa detta stiille, hade den blifvit bortspolad af vagorna,
Källa: Internet Archive ·