Den hemlighetsfulla ön

54

DEN HEMLIGIIETSFULLA ON

I samma man som hafvet vek tillbaka, genomsokte matrosen alia skrymslena mellan klippblocken, men utan att fiana nagot. Det var en svar forlust under sadana forhallanden och for ogonblicket oersiittlig.

Pencroff dolde icke den lifliga oro, ban kande ofver sin missrakning. Hans panna lade sig i djupa veck. Han sade icke ett enda ord. Harbert forsokte trosta honom med den amnarkningen, att tiindstickorna efter all sannolikbet blifvit vata, ocb att man omojligen skulle kunnat begagna sig af dem.

— Ingalunda, min gosse, — svarade matrosen, — de lago ju i en kopparask, som slot val till. Hvad skola vi nu taga oss till?

— Sakert hitta vi pa nagot model att skaffa oss eld, — sade Harbert. — Herr Smith eller herr Spilett skola inte sta lika handfallna som vi!

— Ja, — svarade Pencroff, — men till dess skola vi vara utan eld ocb vara kamrater vid sin aterkomst finna blott en skral maltid.

— Men, — sade Harbert lifligt, — det ar omojligt, att de kunna vara utan bade fnoske och tandstickor.

— Jag tviflar derpa, — svarade matrosen, skakande pa hufvudet. — For det forsta roka Nab och herr Smith inte, och jag befarar, att ocksa herr Spilett kastade sin tandsticksask ofver bord.

Harbert svarade icke. Fiirlusten af asken var tydligen en beklaglig handelse; men den unga gossen hoppades dock, att man skulle skaffa sig eld pa det ena eller andra sattet. Den erfarnare Pencroff var ej af samma tanke, eburu han var en man, som icke bragtcs i forliigenhet hvarken af litet eller mycket. I alia fall aterstod blott ett parti att taga, det att invanta Nabs och korrespondentens aterkomst. Men fran den maltid af hardkokta agg, som Pencroff tiinkte bjuda dem pa, maste han afsta, och att iita ]-att kott syntes honom hvarken for clem eller honom sjelf vara en angenam utsigt.