Sida 580
Fyrtiosjunde kapitlet
580
DEN HEMLIUHETSFUhLA 5N
Den andra kanonen rigtades mot de yttersta klipporna pa Vrak-udden, och kulan, som traffade ett spetsigt block pa, nara tre mils afstand fran Granite-House, splittrade detsamma.
Det var Harbert, som rigtat och affyrat kanonen, och ban var helt stolt ofver sitt profskott.
Niist Harbert sjelf kunde ingen vara stoltare derofver an Pencroff. Ett sadant skott, hvaraf aran tillkom bans kilra barn !
Den tredje projektilen, hvilken afskots mot sandreflarna, som bildade kusten norr om Unions-bugten, slog ned i sanden pa ett afstand af atminstone fyra mil, hvarpa den, efter att bafva rikoschetterat, forsvann i bafvet i ett moln af skum.
Da ordningen kom till den fjerde kanonen, gjorde Cyrus Smith dess laddning nagot starkare for att utrona dess langsta skottvidd. Sedan alia stalt sig nagot afsides, for den handelse den skulle springa sender, antandes tandroret medelst en lang trad.
En valdsam knall hordes, men kanonen hade statt emot, och de till fonstret framskyndande nybyggarna kunde se projektilen aftrubba klipporna pa Sodra Mandibel-udden, pa ett afstand fran Granite-House af narmare fern mil, och forsvinna i Haj-viken.
— Na, berr Smith, — utropade Pencroff, hvars hurrarop kunde tafia med de af kanonerna frambragta knallarna, — hvad sager ni om vart batteri? Nu kunna gerna alia Stilla hafvets sjorofvare presentera sig framfor Granite-House! Inte en enda skall satta sin fot i land utan var tillatelse!
— Tro mig, Pencroff, — svarade ingenioren, — det iir battre att inte behofva gora det experimentet.
— Apropos, — atertog matrosen, — hvad skola vi gbra med de sex skurkarna, som stryka omkring pa on? Skola vi lata dem genomstrofva vara skogar, vara fait, vara angar? De aro verkliga vilddjur, dessa sjorofvare,
Källa: Internet Archive ·