Den hemlighetsfulla ön

FYBTIOSJUNDE KAPITLET

581

och det synes mig, att vi inte bora tveka att behandla dem sasom sadana. Hvad tycker ni, Ayrton? — tillacle Pencroff, i det han vande sig till sin kamrat.

Ayrton tvekade till en borjan att svara, och Cyrus Smith intogs af ledsnad ofver, att Pencroff nagot obetanksamt stalt denna fraga till deras nya kamrat. Ocksa blef han hogeligen rord, da Ayrton med odmjuk rost svarade :

— Jag har varit ett af dessa vilddjur, herr Pencroff, och jag har inte rattighet att tala . . .

Och med langsamma steg aflagsnade han sig. Pencroff hade forstatt honom.

— Ett sadant satans not jag 8,r! — utropade han.

— Stackars Ayrton, han har dock rattighet att tala har lika mycket som nagon annan!

— Ja, — sade Gideon Spilett, — men bans tillbakadragenhet hedrar honom, och vi maste respektera den sorg, han kanner ofver sitt forflutna lif.

— Naturligtvis, herr Spilett, — svarade matrosen,

— och det skall inte handa mig en gang till! Jag skulle hellre vilja sviilja ned min tunga an gora Ayrton ledsen ! Men latom oss aterkomma till saken. Det tyckes mig, att dessa banditer inte ha ratt att fordra nagon barmhertighet, och att vi bora med det snaraste befria on fran dem.

— Ar detta er asigt, Pencroff? — fragade ingenioren.

— Fullkomligt.

— Men skulle vi inte, innan vi skoningslost forfolja dem, vanta, tills de anyo ginge fiendtligt till vaga mot oss?

— Ar da inte hvad de gjort tillrackligt? — fragade Pencroff, som icke forstod, hvarifran denna tvekan harledde sig.

— De kunna komma pa andra tankar, — sade Cyrus Smith, — och kanske angra sig."