Den hemlighetsfulla ön

582

DEN nEMLTGHETSFtTLLA ON

— Angra sig, de! — utropade matrosen, hojande pa axlarna.

— Pencroff, tank pa Ayrton! — sade nu Harbert, i det ban fattade matrosens hand. — Han har ater blifvit bederlig menniska!

Pencroff betraktade sina kamrater, den ena efter den andra. Han skulle aldrig hafva trott, att hans forslag kunde framkalla nagon tvekan. Hans raa natur kunde icke medgifva, att man skulle underhandla med de skurkar, sora landstigit pa on, med Bob Harveys medbrottslingar, mordarna af Speedys besattning, och han betraktade dem sasom vilda djur, bvilka man borde utrota utan tvekan och utan samvetsforebraelser.

— Jasa! — sade han. — Jag har er allesammans mot mig! Ni vilja visa adelmod mot de der uslingarna! Ma vara. Matte vi inte fa angra det!

— Hvad fara lopa vi, — sade Harbert, — om vi aro pa var vakt mot dem?

— Hra ! — sade korrespondenten, hvilken aldrig var mangordig. — De aro sex och val bevapnade. Lat hvar och en af dem lagga sig i bakhall i nagon vra och skjuta pa en af oss, sa skola de snart vara herrar ofver kolonien.

— Hvarfor ha de inte gjort det redan? — svarade Harbert. — Helt sakert derfor, att det inte ligger i deras intresse att gora det. Dessutom aro vi ocksa sex.

— Godt, godt, — svarade Pencroff, som intet fornuftsskal skulle kunnat ofvertyga, — ma de der hederliga menniskorna fa skota sina sma bestyr och latom oss inte langre tanka pa dem!

— Hor, Pencroff, — sade Nab, — blif inte sa ond for det! Om en af dessa olyckliga stode bar, midt for dig och inom godt hall for din bossa, sa skulle du inte skjuta . . .

— Jag skulle skjuta pa honom som pa en rasande hund, Nab, — svarade Pencroff kallt.