Den hemlighetsfulla ön

FYRTIOSJUNDE KAPITLET

583

— Pencroff, — sade nu ingenioren, — ni bar ofta visat mycken eftergifvenhet for mina rad. Vill ni i detta fall annu en gang ratta er efter mig?

— Jag skall gora som ni vill, herr Smith, — svarade matrosen, som ingalunda var ofvertygad.

— Na val, latom oss vanta och inte anfalla, fOrran vi blifva anfallna.

Salunda bestamdes det uppforande, man borde iakttaga gentemot sjorofvarena, ehuru Pencroff spadde intet godt deraf. Man skulle icke anfalla dem, men man skulle vara pa, sin vakt. On var emellertid stor och fruktbar. Om nagon hederskansla fans qvar pa djupet af dessa uslingars sjal, kunde de kanske biittra sig. Lag det icke i deras viilforstadda intresse att under de forhallanden, i hvilka de nu lefde, borja ett nytt lif? I hvad fall som heist — var det icke blott af mildhet man kunde vanta nagot? Nybyggarna skulle kanske icke liingre sasom forut kunna ga, och komma utan misstroende. Hittills hade de blott haft att skydda sig mot vilddjuren, och nu strofvade sex straffangar — kanske af varsta slaget — omkring pa deras 6. Detta var en allvarsam sak utan tvifvel, och for mindre oforfarade miin skulle det hafva varit en kalla till stiindig oro.

Hvem vet! For narvarande hade nybyggarna ratt mot Pencroff. Skulle de fa, ratt ocksa i framtiden? Det finge man se.