Sida 609
Femtionde kapitlet
FBM1J0NDE KAP1TLET
609
— Ab, dessa sjorofvare ! — sade ban. — Nu kunna dessa herrar inte langre gora ansprak pa, nagot ofverse-
ende! Och herr Smith, som ville vadja till deras biittre kanslor! Jag skall ge dem kanslor, jag, men med fullvigtigt godt bly!
— Och ni ha inte atersett dem? — fragade Harbert.
— Nej, mitt barn, — svarade matrosen, — men vi skola aterfinna dem, och nar ni blifvit frisk, fa vi se, om dessa fega stackare, som skjuta pa folk bakifran, vaga angripa oss ansigte mot ansigte !
— Jag ar annu mycket svag, min stackars Pencroff!
— Ah, krafterna skola aterkomma sa smaningom ! Hvad ar en kula genom brostet for slag? Bara lek! Jag har varit ute for manga sadana, och jag mar anda inte samre for det!
Slutligen tycktes allt arta sig till det basta, och savida icke nagon ny sjukdom tillstotte, kunde Harberts tillfrisknande anses sasom betryggadt. Men hvad skulle nybyggarna hafva tagit sig till, om hans tillstand forvarrats, om t. ex. kulan stannat qvar i kroppen, om en arm eller ett ben mast amputeras pa, honom!
— Nej, — sade Gideon Spilett mer an en gang,
— jag har aldrig tankt pa, en sadan eventualitet utan att rysa!
— Och dock, — svarade honom en dag Cyrus Smith,
— skulle vi inte ha tvekat, om det varit nodvandigt att gora det?
— Nej, Cyrus, — sade Gideon Spilett, — men Gud vare lofvad, att han besparat oss en sadan olycka!
Har liksom i sa manga andra fall hade nybyggarna vadjat till denna det vanliga sunda fornufte'ts logik, som hjelpt dem sa manga ganger, och annu en gang hade de lyckats, tack vare sina allmanna kunskaper ! Men skulle icke det ogonblick komma, da allt deras vetande skulle
Jules Verne. Den hemUghetsfulla on.
39
Källa: Internet Archive ·