Sida 56
Femte kapitlet
56
DEN IIEMMGIIETSFULLA ON
ballongens nast sista sjunkande forsiggatt, ett sjunkande, som atfoljts af ingeniorens och hunden Tops forsvinnande. Stranden var Ode. Intet spar, intet marke ! Ej ens en kiselsten, som nyligen hade blifvit omvand, ej ett enda spar i sanden, ej ett intryck af menniskofot pa hela denna del af stranden! Det var uppenbart, att ingen inbyggare besokte denna kuststriicka. Hafvet var lika odsligt som stranden, och der var det, som ingenioren funnit sin graf pa, ett afstand fran kusten af nagra hundra fot. I detta ogonblick reste sig Nab och utropade med en stamina, som dock forradde, huru ringa hopp han hyste :
— Nej, nej ! Han ar inte dod! Nej, sa ar det inte! Jag eller hvilken annan som heist, det vore mojligt! Men han — aldrig! Det ar en man, som ej kan ga under! . . .
Derefter mumlade ban, da krafterna sveko honom:
— Ah, jag formar inte mer! Harbert sprang fram till negern.
— Nab, — sade den unga gossen, — vi skola ateriinna honom! Gud skall aterge oss honom! Men du maste vara lnmgrig! At, at litet, jag her dig derom!
Med dessa ord bjod han den stackars negern nagra niifvar musslor, en mager och knapp foda.
Nab hade icke fortiirt nagot pa, manga timmar, men ban viigrade. Berofvad sin husbonde, hvarken kundo. eller ville ban lefva langre.
Hvad ater angick Gideon Spilett, slukade han musslorna ; derefter lade han sig pa, sanden vid foten af en klippa. Han var utmattad, men lugn.
Da, gick Harbert fram till honom, och fattande lians hand, sade han:
— Herr Spilett, vi ha uppt&ckt en hala, der ni kan ha det beqvamare an bar. Se, natten stundar. Kom och hvila er! I morgon fa vi se . . .
Källa: Internet Archive ·