Sida 58
Femte kapitlet
58
DEN HEMLUMIETSFULIiA ON
honom i den naturligaste ton, om lian handelsevis hade en tandsticka pa sig.
Korrespondenten stannade, letade i sina fickor, fann ingenting och sade:
— Jag hade tandstickor pa mig, men jag maste kasta bort dem.
Matrosen ropade nu pa Nab, gjorde honom samma fraga och fick samma svar.
— Forbannelse ! — utbrast nu Pencroff, som ej kunde tillbakahalla detta ord.
Korrespondenten horde det, och narmande sig matrosen, sade ban :
— Inte en tandsticka?
— Inte en enda, och foljaktligen ingen eld!
— Ah, — utbrast Nab, — vore min husbonde har, skulle ban nog veta rad !
De fyra skeppsbrutna stodo ororliga och betraktade hvarandra, icke utan oro. Harbert var den, som forst brot tystnaden, i det ban sade:
— Herr Spilett, ni ar rokare. Ni bar alltid tandstickor pa er. Kanske har ni inte letat tillrackligt noga? Kann efter en gang till ! En enda tandsticka skulle vara nog for oss!
Korrespondenten genomletade an en gang fickorna i sina byxor, sin vast, sin rock, och slutligen kande ban, till I'encroffs stora gladje och sin egen ytterliga ofverl'askning, en liten sticka mellan v&sttyget och fodret. Genom tyget grep ban med fingrarna om stickan, men kunde icke draga ut den. Da det maste vara en tandsticka, och dertill en enda, galde nu att akta, att icke fosforn gick af.
— Vill ni lata mig taga ut den ? — fragade den unga gossen Gideon Spilett.
Mycket behandigt och utan att bryta af den lyckades Harbert draga ut den lilla triistickan, detta oan-
Källa: Internet Archive ·