Sida 59
Femte kapitlet
FEMTE KANTLET
59
senliga och dyrbara ting, som nu var af sa stor vigt for dessa stackars menniskor! Den var oskadad.
— En tandsticka! — utropade Pencroff. — Ah, det ar, som hade vi en hel last!
Han tog tandstickan, och atfoljd af kamraterna, styrde han sina steg mot halan.
Denna lilla sticka, hvarmed man i de hehodda landerna slosar sa likgiltigt, och som der ej eger imgot varde alls, maste man liar handtera med den yttersta forsigtigh'et. Matrosen ofvertygade sig om, att den var rigtigt torr. Efter att hafva gjort detta, sade han:
— Vi maste ha papper.
— Se har, — sade Gideon Spilett, i det han efter nagon tvekan slet ett blad ur sin annotationsbok.
Pencroff tog papperet, som korrespondenten riickte honom, och hukade sig ned framfor eldstaden. Der instack ban nagra nafvar orter, blad och torr mossa under branslet, hvilket lades sa, att luften kunde spela obehindradt och hastigt antiinda veden.
Pencroff hopvek nu papperet till ett slags strut, sasom piprokare bruka gora i stark blast, och stack in det under mossan. Derpa tog han en obetydligt skrofiig klappersten och aftorkade den omsorgsfullt, hvarefter han, icke utan hjertklappning och med aterhallen andedriigt, sagta strok tandstickan mot densamma.
Forsta strykningen medforde ingen verkan. Pencroff bade icke strukit tillrackligt hastigt, emedan han var radd, att fosforn skulle lossna.
, — Nej, jag kan inte, — sade han, — min hand darrar. Om stickan inte skulle taga ! . . . Jag kan inte . . .
Jag vill inte!
Och resande sig upp, bad han Harbert, att denne
skulle intaga bans plats. _ o
Aldrig i hela sitt lif hade den unga gossen varit sa uppskakad som nu. Hans hjerta klappade hiiftigt. Prometheus kunde icke varit mera upprord, da han gick att
Källa: Internet Archive ·