Sida 60
Femte kapitlet
60
DEN HEMLIGHETSFULLA UN
stjala elden fran himmelen ! Han tvekade emellertid icke och strok hastigt till med tandstickan mot stenen. Ett svagt sprakande hordes, och en liitt, blaaktig laga tandes, frambringande en skarp rok. Harbert vande varsamt om tandstickan for att gifva lagan storre miring, och derpa stack ban in den i pappersstruten. Papperet fattade eld, och mossan brann snart.
Nagra ogonblick derefter sprakade den torra veden, och midt i morkret uppfiammade elden, niird af luftstrommen fran matrosens kraftiga lungor.
— Andtligen ! — utbrast Pencroff och steg upp. — I hela mitt lif bar jag aldrig varit sa angslig som nyss !
Elden brann fortraffligt pa, de fiata stenama. Roken bortgick liitt genom den tranga gangen, draget var godt, och en angenam viirme spred sig snart i halan.
Man maste laga sa, att elden icke slocknade, hvarfor det blef nodviindigt att alltid India nagot glod under askan. Detta var en sak, som blott fordrade eftersyn och uppmarksamhet, ty pa bransle var ingen brist, och forradet deraf kunde alltjemt fyllas, nar sa behofdes.
Pencroff ville genast inviga eldstaden med att till— laga en mora narande aftonmaltid, an hvad stenborrarna varit. Harbert inbar tvti dussin agg. Den i ett horn hopkrupna korrcspondenten betraktade dessa anordningar utan att siiga nagot. Tre fragor upptogo barunder bans tankar: Lefver Cyrus annu? — Om han lefver, bvar kan ban vara? — Om han ofverlefvat sitt fall, liuru forklara, att han icke funnit nagon utvag att underriitta oss om, att ban annu ar i lifvet?
Hvad betraffar Nab, strijfvade han omkring pa stranden. Han var numera endast en kropp utan sjiil.
Pencroff, som kunde tillaga agg pa, femtiotva, olika satt, bade ej valet fritt i detta ogonblick. Han maste noja sig med att lagga iiggen i den varma askan och steka dem vid sakta eld.
Inom nagra minuter voro iiggen fiirdiga, och matro-
Källa: Internet Archive ·