Sida 642
Femtiotredje kapitlet
642
DEN HEMLIGHETSFULLA ON
dodat honom. Att da inte dessa tiggare bo i en kula der man kan mringa dem sasom tigrarl
— Nej, - svarade korrespondenten, - det ar sannolikare, att de strofva omkring pa mafa, och det h>er i deras ratresse att stryka omkring salunda, anda tills det ogonbhck kommer, da de aro herrar ofver 6n.
— Herrar ofver on! — utropade matrosen ' _ Herrar ofver On . . . ! _ upprepade han, och bans rost stockades, som om en jernhand gripit om hans strupe. Derefter sade han i lugnare ton:
— Vet ni val, herr Smith, hvad det ar for en kula, jag stoppat i mitt geviir?
— Nej, Pencroff!
— Jo, det ar den kula, som genomborrade Harberts brost, och jag lofvar er, att den inte skall forfela sitt mal!
Men dessa rattvisa repressalier kunde icke atergifva Ayrton lifvet, och undersokningen af de i marken syn^ hga sparen maste tyvarr leda till den slutsatsen, att det ej mer fans nagot hopp att aterse honom!
Denna afton slogo nybyggarna lager fjorton mil Mn branite-House, och Cyrus Smith beraknade, att det icke borde vara langre till Reptil-udden an fern mil.
Den foljande dagen uppnadde man ocksa yttersta spetsen af halfon, och skogen genomvandrades i hela dess langd, men intet spar forhjelpte dem att finna den tillflyktsort, dit straffangarna dragit sig undan, lika litet som den icke mindre hemliga, hvilken gaf en fristad at den hemhghetsfulla okanda.
Källa: Internet Archive ·