Sida 657
Femtiofemte kapitlet
FEMTIOFEMTE KAPITLET
657
och med sedan de skofiat Stora Utsigts-platan, ansago de det icke vara radligt att ofvergifva densamma.
Den daliga behandling, hvarfor Ayrton var utsatt, blef an samre. Hans hander och fotter buro annu blodiga marken efter de rep, hvarmed han dag och natt varit bunden. I hvarje ogonblick vantade han dSden, hvilken han i alia fall icke tycktes kunna undga.
Sa, fortgick det anda till tredje veckan i Februari. Bestandigt afvaktande ett lagligt tillfalle, lemnade straff - fangarna sallan sin tillflyktsort och foretogo blott da och da nigra jagtutflygter, an till den mellersta delen af on, an till dess sodra kust. Ayrton horde icke vidare nagot om sina vanner, och han hyste icke langre nagot hopp att fa aterse dem.
Slutligen foil den olyckliga, forsvagad af den daliga behandlingen, i en djup vanmagt, hvarunder han hvarken sag eller horde nagot. Ocksa, kunde han icke saga, hvad som fran detta ogonblick, d. v. s. sedan tva dagar till— baka, tilldragit sig.
■ — Men, herr Smith, — tillade Ayrton, — hur kommer det sig, att jag, fastan jag lag fangslad i halan, nu ater befinner mig i corralen?
— Hur kommer det sig, att straffangarna ligga utstrackta doda midt i corralen? — svarade honom ingenioren.
— Doda! — utropade Ayrton, hvilken trots sin svaghet reste sig upp till halften.
Hans kamrater understodde honom. Han ville stiga upp, man lat honom fa sin vilja fram, och alia begafvo sig till den lilla backen.
Det var nu full dager.
Der lago pa stranden liken efter de fern straffangarna i den stallning, hvari doden, hvilken maste hafva dodat ogonblickligt sasom blixten, hade ofverraskat dem.
Ayrton stod sasom traffad af askan. Cyrus Smith
Jutes Verne. Den Uemlighetsfulla 'on.
42
Källa: Internet Archive ·