Sida 683
Femtiosjunde kapitlet
FEMTIOSJUNDE KAPITLET
683
Da natten inbrot, voro nybyggarna mycket trotta. For att hushalla med tiden sa mycket som mojligt hade de forandrat maltidstimmarna — de ato middag kl. 12 och intogo icke qvallsvarden, forran det blef skymning. Da begafvo de sig ater upp i Granite-House och lade sig, genast de atit.
Ibland, da samtalet kommit in pa nagot intressant amne, gick man till hvila nagot senare an vanligt. Nybyggarna samtalade icke sallan om framtiden, och de sprakade gerna om de forandringar, en tur med skonerten till narmast liggande land skulle medfora i deras belagenhet. Men bland alia dessa planer var dock alltid tanken, att man en gang skulle atervanda till Lincoln-on, den forherskande. Aldrig skulle de ofvergifva denna koloni, som de grundlagt med sa stora anstrangningar och sa mycken framgang, och hvarat forbindelsen med Amerika skulle gifva en ny utveckling.
Isynnerhet Pencroff och Nab hoppades att fa sluta sina dagar der.
— Harbert, — sade matrosen, — ni skall val aldrig ofvergifva Lincoln-on?"
— Aldrig, Pencroff, och isynnerhet om du besluter dig for att stanna qvar har!
— Det ar ofverenskommet, min gosse, — svarade Pencroff, — jag skall vanta pa er! Ni skall komrna till— baka med hustru och barn, och af dem skall jag gora rigtiga muntergokar!
— Det ar ofverenskommet. — svarade Harbert skrattande och rodnande pa samma gang.
— Och ni, herr Smith. — atertog den hanryckta Pencroff, — ni skall bli Lincoln-ons guvernor! Hor pa, hur manga invanare kan den foda? Tiotusen atminstone!
Pa detta satt samsprakade man, man lat Pencroff hallas, och hur det var, slutade korrespondenten med att grundlagga en tidning. The New-Lincoln Herald.
Sa ar det med menniskohjertat ! Behofvet af att
Källa: Internet Archive ·