Sida 691
Femtiosjunde kapitlet
FEMTIOSJUNDE KAPITLET
691
och parallelt med hafvet. Traden foljde detsamma, och nybyggarna begafvo sig vidare. De hade icke gatt hundra steg, forran brostvarnet borjade slutta lindrigt, och salunda kom man anda ned till oceanens vagor.
Ingenioren fattade traden och sag nu, att den dok ned i hafvet.
Hans kamrater, som stannat bredvid honom, hapnade.
Ett rop af bedragen viintan, nastan af fortviflan, undfoll dem. Maste man da kasta sig i vagorna och uppsoka nagon undervattenshala? Och i det tillstand af moralisk och fysisk ofverretning, hvari de befunno sig, skulle de icke hafva tvekat att gora det.
Nagi*a ord af ingenioren hejdade dem.
Cyrus Smith forde sina kamrater till en fordjupning i klipporna, sagande:
— Latom oss vanta. Det ar flod nu. Sedan ebben intriidt, skall vagen nog oppnas for oss.
— Men hvad kommer er att tro . . . ? — fragade Pencroff.
— Han skulle inte ha kallat oss, om det inte funnes nagon utvag att komma fram till honom!
Cyrus Smith hade talat i en sa ofvertygande ton, att ingen gjorde minsta invandning. Dessutom var bans anmarkning fullkomligt logisk. Man maste antaga, att vid basaltmurens fot fans en oppning, som var tillganglig vid ebbtid, men som vattnet dolde i detta ogonblick.
Man maste underkasta sig att vanta nagra timmar. Nybyggarna satte sig derfor under tystnad ned i ett slags djupt, i klippan urhalkadt hvalf. Nu borjade det regna, och snart nedstortade regnet i strommar ur de af blixtarna sonderslitna molnen. Ekot aterkastade braket af askskrallarna, i foljd hvaraf detta blef annu mera starkt och majestiitiskt.
Nybyggarna voro uppskakade till ytterlighet. Tusen besynnerliga, ofvernaturliga tankar genomkorsade deras hjernor, och de frambesvuro nagon valdig, ofvermensklig
Källa: Internet Archive ·