Sida 692
Femtiosjunde kapitlet
'602
DEN IIEHLlGHETSFtJLLA i3H
uppenbarelse, ty endast en sadan skulle kunnat motsvara den forestalling, de bildade sig om Lincoln-ons hemlighetsfulla genius.
Da det var midnatt, fattade Cyrus Smith skeppslanternan och begaf sig ned pa hafsstranden for att undersoka khpporna. Ebben hade varat redan i tva timmar.
Ingenioren bade icke bedragit sig. Bagen af ett stort hvalf borjade afteckna sig ofver vattnet. Bojande sig i en rat vinkel, gick traden ned i detta gapande svalg.
Cyrus Smith atervande till sina kamrater ocli sade belt enkelt till clem :
— Iiiom en timme kunna vi komma in i oppningen.
— En sadan fins da verkligen? — fragade Pencroff.
— Har ni hyst nagot tvifvel derom? — svarade Cyrus Smith.
— Men denna hala maste vara fyld med vatten till en viss hojd, — anmiirkte Harbert.
— Antingen rinner vattnet undan fullstandigt der — svarade Cyrus Smith, - och i sadant fall skola vi genomvandra den till fots; eller ocksa intraffar motsatsen, och i sadant fall skall nagot transportmedel blifva staldt till vart forfogande.
En timme forgick. Alia begafvo sig nu i hallregnet ned till Jiafvet. Pa tre timmar hade vattnet sjunkit fyra och en half meter. Fran hvalfbagens hojd var det atminstone tva meter till vattenytan. Det hela liknade ett brohvalf, hvarunder vattnet rami, blandadt med skum.
Da ingenioren lutade sig ned, sag ban ett moikt foremal simma pa hafsytan. Han drog det till sig.
Det var en jolle, som med en lina var fastgjord vid ett utsprang i klippvaggen. Tva aror lago pa dess saten, och den var gjord af bopnitade jernblecksplatar.
— Latom oss stiga i, — sade Cyrus Smith.
Ett ogonblick derefter befunno sig nybyggarna i
Källa: Internet Archive ·