Sida 695
Femtiosjunde kapitlet
FEMTIOSJUNDE KAHTLET
695
len styrde kurs mot den lysande harden, hvarifran den snart skildes af blott en kabellangd.
Pa detta stalle hade vattenytan en bredd af omkring hundra meter, och man kunde se, att bortom den lysande medelpunkten befann sig en ofantlig basaltmur, hvilken fullkomligt stangde vagen at detta hall. Hal an hade alltsa vidgats betydligt, och vattnet bildade der en liten sjo. Hvalfvet, sidorna, fondvaggen, alia dessa prismor, alia dessa cylindrar, alia dessa koner badades af det elektriska ljuset, och det till en sadan grad, att denna glans tycktes vara deras egen, och man skulle kunnat saga om dessa klippmassor, facetterade .sasom dyrbara diamanter, att de utstralade ljns.
Midt pa sjon not, tyst, ororligt, ett langt, spolformigt foremal. Det sken, som det spred omkring sig, utstrommade fran dess sidor, liksom ur tva ugnsmynningar, hvilka blifvit upphettade anda till hvitglodning. Denna apparat, som liknade kroppen af en ofantlig hval, var omkring sjuttiofem meter lang och lag ungefar tre meter ofver vattenytan.
Jollen narmade sig langsamt. Cyrus Smith hade rest sig upp i foren. Ett rof for en haftig sinnesrorelse, sag han framfor sig. Plotsligt fattande korrespondenten i armen, sade han till honom:
— Det ar han! Det kan inte vara nagon annan an han!
Derefter sjonk han tillbaka pa sitt sate, frammumlande ett namn, som Gideon Spilett ensam kunde hora.
Utan tvifvel kiinde korrespondenten detta namn, ty det gjorde en underbar verkan pa, honom, och han svarade med dof stamma:
— Han — mannen utom lagen!
— Han! — svarade Cyrus Smith.
Pa ingeniorens befallning narmade sig jollen den besynnerliga flytande apparaten. Jollen lade till vid dess
Källa: Internet Archive ·